Det bästa med hösten 2010

Det är inte lätt att summera en höst. Vi är i alla fall grymt nöjda med att vi lämnade Sverige ett tag. Särskilt under gråa november. Även om Elmer inte kommer att minnas något från Argentina tror vi att månaderna där ändå har satt spår inom honom. Att få vara med båda sina föräldrar dygnet runt under så lång tid borde ha gjort honom tryggare. Kanske kommer han också bli en mer social människa efter att alla dessa argentinare hejat på honom överallt.

Det här gillade vi mest utan inbördes rangordning:

• Att vi fick en andra vår och sommar

• De vackra stora träden i BA som bildade mönster mot himlen

• Att vi fick några nya vänner som vi kan träffa hemma också

• De små kustbyarna i Uruguay där sanden var finkornig och himlen stjärnklar

• Bada i poolen på 9:e våningen och kolla ut över skyskraporna.

• Käka fantastiskt god vegetarisk buffé på Spring för ca 40 kr.

• Moratto, som blev vårt favvoglasställe bland alla bra heladerior i BA. Lika gott som i Italien!
  

• Känna båten gunga rejält fram och tillbaka av att en val dök upp intill.

• Se Elmer nyfiket närma sig orädda pingviner ett par meter bort.

• Alla trevliga människor som kom fram och hälsade på Elmer. Synd bara att våra spanskkunskaper begränsade de följande konversationerna.

• De väl tilltagna bitarna grillad oxfilé som man kan få på någon av BA:s många fina parrillas.

• De lugna söndagarna bland folket på Plaza Armenia.

• Att kunna beställa en god flaska vin på restaurang för under en hundring.

• Promenera runt sjön i Parque 3 de Febrero och spana på allt folk som åker rollerblades, cykel, trampbåt, går på lina, springer eller har picknick. Central Park-känsla!

• Att ha ett gym en trappa ned när det regnar ute.

• Att sitta utomhus på restaurang i kortärmat när klockan närmar sig midnatt.

• Att släcka törsten i värmen med en milkshake eller en licuado.

• Att vara lediga alla tre tillsammans.
  

Vårt äventyr är över och det är dags för Emma att börja jobba och Jonas blir ensam föräldraledig. Vardagen rullar snart på men vi har också mycket att fira den närmaste tiden. Elmer fyller 1 år, Emma blir 30 och det är 10 år sedan vi träffades.

Kul att ni följt vår resa! Det här var sista inlägget men vi berättar förstås gärna mer när vi ses.

/Emma, Jonas och Elmer

Från 34 plus till 24 minus

Hem ljuva hem. Vi slapp övernatta i Paris utan kom hem ikväll efter ett dygns resa. Visste att det skulle vara vara kallt hemma men var inte beredd på 24 minusgrader när vi klev av planet på Arlanda. Bagageluckorna på planet hade till och med frusit igen så vi fick vänta länge på våra grejer. Tur att Jonas föräldrar hämtade oss med varm bil fylld med halsdukar, filtar och vantar.



Elmer har vuxit mycket under hösten och fick knappt plats i flygplanssängen. Sov inte så bra utan det blev några timmar här och några timmar där. Ser fram emot att besöka bvc för att se hur mycket större han är nu än vid 6-månaders-kontrollen.

Resan är slut men det sista inlägget kommer senare.

Kommer vi komma hem till jul?!

Nu är vi tillbaka i Buenos Aires. Bor på ett fint hotell med mysig innergård och pool i de roligaste kvarteren. Solen gassar och det är över 30 grader. Planen är att bara äta gott, tanka massa sol och kolla in nya gator.

Men vi kan inte helt njuta av sista dygnet här. Läser om snökaoset i Europa och alla inställda flyg. Den flighten vi ska ta på onsdag är inställd idag. Bådar inte gott. Bli fast på Charles de Gaulle med Elmer är inget man önskar precis.

Lämnar Punta del Diablo

Punta del Diablo är en fiskeby som främst drar till sig mängder av surfare. Genom vårt hostel kunde man ta lektioner och jag har varit sugen att testa. Men när jag äntligen hade samlat ihop tillräckligt med mod hade de kommit på att läraren inte hade licens. Får bli en annan gång. Bada i vågorna har också varit underbart.


Atmosfären på vårt hostel var härlig. Alla pratade med alla och det fanns sköna hängmattor att slappa i. Vi försökte turas om att ömsom jaga Elmer, ömsom glo på havet eller i en bok.


Grönt är skönt. Här är vi i en borg från 1700-talet.


Söta kalvar hittade vi längs vägen.


Elmer gillar när pappa trixar med bollen.


Elmer myser i den solvarma sanden.


Ta våra brillor är lajbans.

Nu fortsätter vår bilresa med siktet inställt på Buenos Aires. Den här gången tar vi inte vägen via kusten utan åker en bit norrut via en by som heter Minas. Jonas har läst att det ska se ut lite som Toscana där. Kommer fylla baksätet med alla leksaker vi har för att underhålla Elmer som verkligen inte gillar att åka bil. Upptäckarlusten är för stor!

Elmer snackar spanska

Varje dag hälsar minst fem personer på Elmer. Nu har han lärt sig att svara. Han säger hola hela tiden nu. Vi bor på ett hostel nu i Punta del Diablo, längst österut på kusten i Uruguay. Här bor folk bland annat från England, Frankrike, Argentina och USA. Finns också och ett gäng andra svenskar.

Elmer är som en huskatt. Alla gullar och pratar med honom medan han kryper in och ut genom dörren till terassen eller upp och ner för trappan (som är livsfarlig). Elmer älskar all uppmärksamhet och vinkar till alla. Undra hur mycket han kommer sakna det sociala livet när vi kommer hem.

Punta del Diablo borde heta Punta del Paradiso. Bildbevis på det kommer senare.

Tillbaka i tiden till Cabo Polonio

Vår inplanerade tur till Cabo Polonio visade varit väldigt dåligt tajmad då det ösregnade på vägen dit. Samhället ligger längs en del av Uruguays kust dit inga vägar når. För att komma dit från huvudvägen som ligger 7 km bort tar man antingen häst eller hoppar på en fyrhjulsdriven lastbil som kör över sanddynerna. Med tanke på Elmer+barnvagn samt regnet som forsade ner var lastbil vårt enda val. Ett skynke över lastbilsflaket gav visst skydd, men det var en skumpig tur och alla sekunder under himlen resulterade i allt blötare kläder. Som tur var hade vi torrt ombyte i ryggsäcken att byta till när vi kom fram till vårt boende. Trodde vi. Det visade nämligen att regnet även nått innehållet av ryggsäcken. Så vår första eftermiddag i Cabo Polonio resulterade i att vi fick hänga på rummet i underkläderna i väntan på att torka.


Som tur var fixade de snälla ägarna till vårt B&B en riktigt skön brasa och god fisk som räddade dagen.


Efter en natt med myggor och vågbrus vaknade vi som tur var upp till strålande solsken.
Samhället Cabo Polonio är uppbyggt runt en fyr och saknar elektricitet och rinnande vatten. Alla byggnader är uppbyggda av återvunnet material, även om det visst smugglas in en del nytt ibland.


Utsikt från fyren. Husen ligger utspridda utan någon som helst stadsplanering och här hänger en blandning av diverse hippies och backpackers i ett väldigt lugnt tempo.


Det saknas en hel del bekvämligheter, men färsk fisk plockas i alla fall upp till de små spartanska restaurangerna.


Det finns som sagt två transportmedel där det ena är häst, så utanför en hel del stugor stod en häst parkerad. Hönor sprang även runt fritt på gatorna, vilket såklart Elmer gillade.


Och nedanför fyren hängde en större koloni sjölejon, som såg ut att hellre stanna på land än att hoppa i det kalla vattnet.

Vackert och varmt

Nu ar vi i La Paloma som ar en fin liten kuststad. Bor i en gullig stuga nara havet, som ar blatt till skillnad mot det bruna flodvattnet vid Bs As. I gar kvall tog vi med oss middag till stranden och at medan solen gick ner. Det enda som storde, aterigen, var tre galna hundar.



Ar mysigt att resa runt med bil. Vi har gjort en utflykt till grannbyn Pedrera som var annu finare an La Paloma. Bilder kommer sen!

Elmer har varit lite febrig senaste dygnet sa vi tar det annars lugnt. Tva dagar i rad har vi alla tre sovit till kvart i tio....men varit vakna en del under natten forstas.

Imorgon aker vi vidare till Cabo Polonio, byn som saknar vagar. Blir spannande.

Trots att det ar underbart har pa manga vis borjar vi faktiskt langta hem lite nu.

Kram fran oss till er alla