På söndag åker vi till Peninsula Valdes för 9 dagar i naturen bland djuren. Underbart! Vi kan bara ta med en bråkdel av allt så två väskor är nu hos snälla Lina och Måns. Känns lite stört att några andra ska bo i VÅRT hem medan vi är borta men så är det.
Både jag och Jonas tyckte att jag tillfrisknar väldigt långsamt. Kanske har jag fått typ salmonella? Därför begav vi oss till doktorn idag. Vi ville hitta Argentinas motsvarighet till vårdcentral men hamnade på ett rätt stort och rörigt sjukhus nära oss.
Inte en peso kostade besöket men jag kände mig mer villrådig. Vad var det för mediciner han ville att jag skulle knapra/sörpla? En surfning senare visade det sig att den ena inte fick tas om man ammade. Struntade i båda.
På reseforumet tripadvisor hade Jonas läst om ett annat sjukhus i närheten som någon man tipsat om. Där skulle de kunna engelska. Ska du inte gå dit också, tyckte Jonas. För att vara på den säkra sidan. Om förmiddagens sjukhus var för stadens låginkomsttagare hamnade jag sedan i ett väntrum för medelklassen. Stämningen var lugnare och lokalerna finare. Där kostade besöket 150 pesos, vilket är 300 kronor.
Receptionisten kunde bra engelska men tyvärr inte läkaren. Hon klämde också på min mage och skrev en lista över en diet. Ris, kyckling, kött, kokt morot. Jag nickade men tänkte: nej, kött är inte vad min mage behöver.
Summa summarum: Jag mår bättre och sjukhusbesöken var nog rätt onödiga.
Kulturer och mediciner är olika och går hand i hand. Argentina=biff. I Sovjet blev jag ordinerad vodka och satt och kröka tillsammans med en annan patient. Blev jag bättre? Nä, men kanske lite gladare. Huruvida man blir glad av en biff låter jag vara osagt
SvaraRaderaJobbigt med sjukhus utomlands... Och jobbigt att känna att man kanske missar något viktigt när kommunikationen haltar. Då inser man hur mycket som ligger i språket!
SvaraRaderaKram
Fia